Ett uppvaknande!

Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska våga skriva det som här följer. Det är så avskalat och personligt. Men det är absolut inte privat! Därför väljer nu att dela detta och ber en bön att det får landa rätt hos Dig som läser det.

Vakna upp!

Förra måndagen, efter att ha lyssnat till Maronga på biblioteket (läs mitt inlägg Marongas hörna ) där hon äkta, avskalat och personligt dramatiserade "Minnen från kriget", var jag starkt berörd. Tårar rann nedför mina kinder när jag cyklade hem den kvällen och budskapet hon hade velat förmedla till oss hade gått rakt in i hjärtat på mig.  Det var oerhört gripande. Där och då upplevde återigen ropet: "Vakna upp!"

Vill du läsa mer om situationen i Kongo se bl a här: 

* Två miljoner våldtagna i krigets Kongo

* Världens största krig är osynligt i medierna

Denna kväll var ett led i det Gud håller på att göra i mitt inre - väcka upp mig ur min bekväma och allt för själviska livsstil till att leva helhjärtat för Gud och mina medmänniskor. 

Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon. 

Och om alla hjälper någon får många hjälp!

 

Ett viktigt uppvaknande!

En sen kväll här i början av månaden fann jag mig sittandets inför Gud, den ständigt närvarande famnen, storgråtandes. Det var tårar som kom ur en djup inre sorg över den splittring som finns i mig; insikten att det goda jag vill det gör jag inte men det onda som jag inte vill det gör jag, både omedvetet och medvetet. Det var den smärtsamma insikten att även jag är besmittad av individualismen och den egoism som råder i vår tid.

När jag härom dagen såg en bild på ett barn sittandes bland en hög av kablar och el-avfall så kunde jag välja att blunda eller välja skylla ifrån mig på "de där andra", men med ett sting i hjärtat visste jag att; även jag är del av detta förfall och den orättvisa som jag ser...

Hur mycket gott jag än försöker göra så är jag del av en värld som är skadad, en mänsklighet som vänt Gud ryggen. Ja jag del av världens bortvändhet från Gud och skyldig till mer ont än jag kan förstå.

Ett litet barn bland vårt elektroniska avfall. Bild hämtad från Greenpeace

 Bara i EU produceras 8,7 miljoner ton elektroniska sopor varje år. Endast 25 % av detta avfall samlas in, återanvänds och återvinns trots att dessa sopor innehåller en rad giftiga ämnen och kemikalier, och klassas som farligt avfall. Det är osäkert var den största delen av allt elektroniskt skrot tar vägen men man vet att en stor del av avfallet hamnar på soptippar i Afrika eller Asien. Där sorterar barn såväl som vuxna bland soporna med bara händer för att få tag på metaller och annat värdefullt material som de kan sälja vidare. Resten eldas upp på marken utan någon form av skydd. Arbetarna på dessa soptippar är exponerade för en cocktail av giftiga kemikalier när dessa produkter bryts sönder. Kemikalierna förgiftar också vatten, luft och jord, på och omkring soptipparna.

Lalala (nu hör jag dåligt)
Hylla, duschdraperier med gula ankor på, prisa bekväma soffor!
Vi sover
bakom välvadderade plyschväggar,
världen tittar in genom ett kikhål i Aktuellt
och man kan morra lite
åt Dem. Som. Bestämmer.
men jag har väl inget, nej jag har väl inget med det här att göra?
Kvinnan på bilden,
den utslitna kroppen trötta händerna
har visst sytt någons jeans
men inte mina, nej inte mina
Vi tittar bort
Jag tittar bort
Mannen på bänken,
rödnäsan och det slitna hjärtat
har visst ingenstans att sova
de borde faktiskt göra nåt
Vi tittar bort
Jag tittar bort
För vem orkar möta hennes blick, hans?
Det finns risk att man går sönder ju
att man spricker
som Gud den där gången
hjärtat sprack och rann ut genom spikhålen
Tur att vi har våra soffor!
Och duschdraperier med gula ankor på
som vi kan gömma oss
glömma oss bakom
hålla hårt för öronen
LALALA, NU HÖR JAG DIG VÄLDIGT DÅLIGT!
För om vi blundar så syns vi inte
och om vi låssas som ingenting
blir allting skitbra.

- Dikt av Karin Cedersjö, hämtat ur boken Rätt Vist av samma författare.

Från sorg till djup glädje

Hur "passar" det jag nu väljer att skriva om in i en blogg om att se, ta emot och sprida glädje!
Detta är väl bara fruktansvärt sorgligt!
Det är nog så att ett budskap likt detta passar sig tyvärr sällan in.... för dagens människa vill inte höra talas om detta, sanningen svider, gör ont.
Men det är också Sanningen som skall göra oss fria och fylla oss med en djupare glädje.

Mitt i smärtan, ja mitt i förkrosselsens tårar fanns en famn, en famn som bara väntade på att jag skulle krypa upp i den och som längtade efter att krama om mig, som ville få hälsa mig de befriande orden: "Nej, du är inte som du bör Helena, men jag har offrat mig själv för dig min älskade dotter".

Det fantastiska glädjebudskapet är dessutom att Gud inte är långt borta från någon enda av oss. Denna famn vill inte bara omfamna mig och möta mig mitt i min smärta, utan längtar efter att möta oss alla. Ja, mitt i vår bristfullhet och styrka, mitt i vår kamp för det goda och vår delaktighet i ondskan, mitt i vår splittring vill Gud komma oss tillmötes - med Sin Befrielse.

Jag fick återigen väckas upp och inse att jag alltid kan få ta emot den där handen, som redan är utsträckt till mig, handen som tillhör Befriaren som burit all min synd, tagit mitt straff och vunnit seger över Ondskan.  Jesus hand.

Efter detta möte fick jag kraften att leva annorlunda - mindre själviskt och mer kärleksfullt-  inte under krav utan i djup glädje och tacksamhet till Gud.

Jag kommer aldrig att bli perfekt och det kommer alltid finns mer att göra och nya områden i mitt liv som behöver formas och förvandlas. Med denna vetskap håller jag fast i min Frälsares hand som jag vet vunnit seger över ondskan, både i mig själv i världen och i det osynliga, och ber om Guds hjälp att i Hans närhet leva så öppet och avskalat som möjligt. Modet att göra det får jag av tron på att Jesu Ande inte vill peka på  på mina brister för att döma mig -  utan för att föra mig närmre sig själv att göra mig fri!

I know my Reedemer lives - I spoke with Him this morning